Robert Rönngren

Tydligen är jag sån där ”flum-morsa”.  Jag samsover, jag EC:ar, jag ska BLW:a, jag ammar fritt och planerar att stanna hemma länge. Nu är min bebis bara elva veckor så jag har väl inte så många visdomsord att bjuda på men han har hittills varit världens lugnaste och snällaste bebis och jag tycker jag har gjort ett bra jobb.  Jag är varken kuvad eller använder batiktröjor och jag erkänner även att vår son har ett biologiskt kön, det är en han ingen hen. Han har på sig kläder, ärvda kläder som vissa dar är ”killiga” och vissa dar ”tjejiga”. Vi satsar på hela, rena och mysiga kläder.

Jag tror starkt på att alla föräldrar vill det bästa för sitt barn och att man ska lita på sina instinkter och inte lyssna för mycket på alla andra. Detta är dock svårt att komma ihåg ibland, särskilt under hormonella stunder när man (jag) tycker att alla har väldigt mycket åsikter om min bebis eller hur min kropp såg ut under graviditeten eller hur den ser ut nu. Skriver detta på min mans blogg för jag vill inte skaffa en egen. Tror inte jag skulle ha så mycket att säga att det skulle bli en blogg, skulle mest bli ett inlägg. Detta.

Gravidinfo

Här är lite information jag hade velat ha under graviditeten. Under graviditeten läser man på om bebisens faser i magen och om förlossningen. Tiden efter det kan man inte ens föreställa sig eller så tänker man att det bara är helt underbart. Fail!

Ätstörningar och sockerhets

Har du haft en bråkdel av ätstörning så kommer de tillbaka när du blir gravid. Detta triggas av att du blir fet och att alla många berättar det för dig. Under graviditeten får du antagligen höra hur tjock mage du har (eller hur liten mage du har vilket oroar ännu mer), hur tjock du blivit i ansiktet, hur bred du blivit över baken osv. Kommer du ha bett om den informationen? Nä. Kommer du få den ändå? Jepp.

I kombination med att du får höra att du är fet kommer det även trugas med mat; ”du ska passa på att unna dig”. Vad är logiken i det? Alla är överens om att man inte ska dricka alkohol under graviditeten för full mamma = full bebis, förenklat sagt. Däremot sockerchockad asfet mamma är inte lika med fet bebis?

Man blir inte lycklig av att föda barn

Direkt när bebisen har ploppat ut (eller klippts ut som i mitt fall efter en störtförlossning på 1 ½ timme) så är du såklart glad men inte så där som på film. Nä man ligger inte där på sjukhuset och är snygg med lite tårar i ögonen av lycka hela tiden. Man mår skit och är svinstressad över att bebisen går ner i vikt och att man inte kan amma. Kan man amma så kommer det ingen mjölk. Du känner dig som en askass mamma.

Är du inte förlossningsrädd innan så blir du det efteråt

När bebisen kommit ut gör det överjävligt ont och har du tur kanske du hunnit få lite smärtstillande. Det hade inte jag.  Jag hademinsann läst Anna Wahlgrens bok och köpt en dvd om profylaxandning så jag visste ju att det inte skulle göra så ont, det var bara att andas. Nä det var ju inte sant alls. Jag skrek mig hes och var är övertygad om att barnmorskan ville döda mig.

Sen får du informationen att du har djupa vaginala bristningar och blivit klippt och fått en ändtarmsruptur. Under operationen, ja man måste opereras när någon har kastat in en handgranat där, så får du reda på lite i all hast att ändtarmsruptur kan innebära analinkontinens. Grattis.

Efter en tid av jättemycket citodon, voltaren, ipren, xylocainsalva och morfinsprutor är det dags att åka hem från BB. Eller gå och gå, jag gick som Ringaren i Notre Dame i tre veckor eftersom det kändes som att tarmarna skulle ramla ur kroppen annars.

Råäcklig paretentes; avslaget är minst sagt vidrigt och när du känner dig klar med BBs blöjor och är redo för bindor så kan det gå åt ett paket om dagen. Du kommer även att gråta när du bajsar. Du gråter för att det gör ont, du gråter för att det inte går att bajsa och slutligen gråter du för att det kommer ut en liten, liten harplutt.

Bebisen snuttar dygnet runt

När du kommit hem  grinar du i minst i en månad. Dels för att man har små, små stunder av lycka men mest för att man blir galen av att bebisen ska äta hela tiden. Seriöst, hela tiden.  Jag trodde att bebisen bara använde bröstet som mat och sen kunde man lägga ifrån sig bebisen. Det var ju inte så. Nu hade jag inga såriga bröstvårtor, hade jag haft det hade jag blivit galen på riktigt. Att ha en bebis hängades i tuttarna hela dagarna är som när någon kliar en på samma ställe hela tiden, vilket måste ha använts som en tortyrmetod under någon inkvisition.

Det här gör ju att man hatar bebisen ibland (okej kanske inte bebisen men i alla fall situationen), detta brukar lösas bäst genom att bråka med sin respektive.  Vaddå är man inte nykär och lycklig…eh..nä. Efter ett tag vänjer man sig vid att bebisen äter upp ens själ och bebisen blir faktiskt mätt och man kan umgås med bebisen. Den tittar på dig och ler.  Man kan stoppa undan tuttarna! Halleluja. Här kommer man kanske på att man fortfarande älskar sin respektive och att även denne kanske vill ha en kram.

Den har ont i magen

Bebisen har jätteont i magen i början . Köp hem magdroppar, miniform, pysventil och lär dig magmassage. Det tar ett tag innan bebisens tarmar är utvecklade och det innebär att varje liten fis gör ont. Du måste helt enkelt massera fram pruttar och bajs.

Samsovning och fri amning

Vi köpte en Delta Baby Supreme Sleep, en skumgummimadrass som det är lite lutning på som bebis skulle sova på som förhindrar platt skalle och kvävning. Den tänkte vi ha i sängen. Då trodde vi att bebisen bara åt och sen kunde man alltså lägga ifrån sig bebisen. Så fungerar det alltså inte.

Madrassen har vi nu i soffan i vardagsrummet och är uppskattad av bebis och katter. I sängen har det blivit så att vi sover brevid varandra och det fungerar hur bra som helst. Bebisen har varken kudde eller filt. Han sover under mitt täcke, supernära mig och gillar att riktigt borra in sig mellan tuttarna vilket underlättar självserveringen. Han är trygg då han känner att jag är där hela tiden och har alltid nära till tutten. Men rullar du inte över bebisen och kväver honom? Nej, jag har aldrig heller rullat över Robert på natten. Hur sover ni som rullar?

Fri amning är lika självklart för mig som samsovning. Hur kan jag neka mitt barn mat eller närhet? Får de inte det när de vill ha det skriker dem, då blir du helt förstörd för den prioritet du har som mamma är en glad, trygg och mätt bebis.

EC; Elimination Communication

Herregud vilket flummigt namn. Jag vill inte ha ett blöjbarn i flera år så jag bestämde mig för att när jag hade kommit över ”jag har fått barn”-chocken så skulle jag testa EC vilket jag hade läst om på ECSweden och familjeliv. Det innebär att man inte får säga att det är potträning (fast det är precis det det är) utan här ska man kommunicera med barnet och erbjuda handfatet när du ser att barnet behöver gå på toa. Finns olika hardcore-varianter på detta men jag kör tydligen ”light”. Fungerar det? Ja efter två veckors EC:ande är mitt betyg 5 av 5 torra blöjor.

(Eftersom jag inte är kuvad så ”hjälper” såklart min man till och EC:ar även han. Nu är det ju dock jag som är hemma med bebisen hela dagen och gör det mesta av jobbet, därför skriver jag jag för det är jag som gör det mesta av allt)

BLW Baby Led Weaning

Borde finnas något bättre namn men innebär i korthet mat. Ge barnet mat, skit i mos/puré-fasen. Fortsätt amma som vanligt men ge bebisen mat när den verkar vilja käka mat. Men då kvävs den ju? Nä den gör inte det om den får pröva sig fram och själv mumsa i sig små bitar. Mos och dylikt med små bitar av mat i kan de dock sätta i halsen eftersom bebisen känner vätskan och då suger i sig maten som om det vore  bröstmjölk vilket resulterar i att de små bitarna kan fastna i halsen.

Är det så logiskt att erbjuda barnet ”barnmat” men inte ” vuxenmat” och sedan förvänta sig att barnet en dag ska vilja ha den där vuxenmaten den blivit nekad hela tiden. Andra fördelar är att bebisens motorik och självständighet ökar när den får äta själv och inte får en sked intryckt i munnen.

Det finns forskning på BLW, vet ej om det finns det på purémat men ska absolut undersöka saken. Vågar jag som förälder verkligen gå emot Nestlé och Unilever och alla andra barnmatsföretag? Kan jag verkligen veta att mitt barn får i sig att det bör för att växa? Om vi inte köper dyr burkmat eller majskrokar och välling kanske den får näringsbrist? Då Robert är nutritionist och jag har en master i folkhälsonutrition tror jag att vi kan klura ut det här (ja det där skrevs med mycket ironi).

Eftersom vår bebis bara är elva veckor så har vi inte börjat med detta i praktiken ännu. Too be continued.

Mammaledigjobbar

Vi har inte bestämt hur länge jag ska vara hemma. Antagligen i 2 år. Det beror på när jag eller Robert får jobb. Men ska inte han vara pappaledig? Jo, men inte nu eftersom vi inte kan leva på vatten och bröd. Vad ojämställt och orättvist. Här har vi helt sjukt valt att prioritera barnet, inte min eller Roberts karriär. Vi hoppas även att vi aldrig behöver arbeta 100 procent så vi uppfostrar vårt barn inte förskolan. Vi tycker att det är mer rimligt att vi ska umgås med vårt barn fler timmar per dag  än någon på förskolan.

Det händer att jag får frågor om det är en bra idé att plugga till nutritionist så jag tänkte skriva ett kort inlägg om detta med utbildning. Jag går nu ett magisterprogram (alltså en ettårig utbildning som kräver att man sen tidigare har en kandidatexamen från universitetet) i livsmedelstillsyn. Detta program är utformat för att man senare ska jobba som livsmedelsinspektör. Jag går denna utbildning tillsammans med 18 andra personer som har liknande bakgrund som jag. De är kostvetare, nutritionister, dietister eller agronomer. Vi har alla följande gemensamt; vi har valt en återvändsgränd till utbildning. Vi väljer att läsa denna som påbyggnad inte för att vi vill, utan för att det faktiskt finns jobb.

Det finns inga arbetstillfällen inom “kostbranschen” för högutbildade människor. Däremot kan man ju jobba som personlig tränare eller kostrådgivare, men det är inte så givande när man har spenderat tre, fyra eller fem år på universitetet. Jag upprepar; det finns inga jobb för nutritionister. Arbetsmarknaden är död och har alltid varit det. Så ni som funderar på att söka in på programmet för att ni vill arbeta med ett av era största intressen (hälsa): Gör inte det!

Man kan inte välja utbildning enbart efter vad som är intressant och roligt. Det fungerar inte i verkligheten, även fast de flesta tror det när de är runt 20 år gamla. “Det löser sig” inte. Man hittar inte ett jobb till slut. Det som händer är att man till slut börjar arbeta med någonting annat. Jag har haft massor med arbetskollegor och bekanta som varit lite yngre och som resonerat på samma sätt som jag gjorde. “Utbildar man sig bara inom något man verkligen är intresserad av går det alltid.” Nej, det gör det inte. Väx upp.

Det finns inget behov av människor som pluggat på konstfack eller har en examen i idéhistoria eller “grön” biologi eller liknande. Kolla inte bara på vad ni har för intressen, vad som efterfrågas är mycket viktigare. Annars kan du strunta i att plugga helt och hållet och försöka göra karriär på annat sätt. Den utbildning jag går nu betalar sig så dåligt att jag hade kunnat tjäna mer genom att välja rätt sorts okvalificerat jobb (fryslager t.ex.) eller genom att välja en vettig inriktning på gymnasiet (och bli t.ex. VVS-montör eller snickare). Låter det vettigt? Fem års studier och sämre lön. Ibland är kunskap inte en så lätt ryggsäck att bära.

Det har ju (i alla fall i Stockholm) blivit populärt med skägg och mustasch nuförtiden. Problemet är ju bara att de flesta av dessa personer som skaffar skägg och mustasch är så förbannat omanliga till utseendet att de ser ut som små pojkar som tagit på sig lösskägg. Eller så har de så tunn skäggväxt att mustaschen ser ut som den består av glest könshår. Ska man ha ansiktsbehåring måste man ha en någorlunda manlig kroppshydda och lite mer grovhuggna drag. Men det är ju åtminstone en någorlunda manlig aspekt av det i övrigt oerhört omanliga modet. Röda brallor? Allvarligt? Jag bor i Vasastaden och var och varannan person klär sig ju som en clown!

Fjollig clown